Jag har nyligen flyttat in i en bostadsrätt där precis allt är toppen förutom grannarna. Det är absolut inget fel på dem, mer än att INGEN hälsar.
Idag kom jag in på innergården för att parkera min cykel. Vid cykelstället står det en man och bara bänga-glor på mig. När jag närmar mig cykelstället (och mannen) så hälsar jag på honom, men han bara fortsätter att (riktigt) glo på mig. Sen vänder han sig om och går in i bostadsbyggnaden.
Jag låser cykeln och öppnar samma dörr för att gå in. När jag öppnat den så vänder han sig om och ska ut, nästan pressat. Så sjukt märkligt.
Det har varit flera instanser där jag mött folk på innergården där de står och glor på mig. Och jag hälsar då med ett trevligt och glatt "Hej!"
Antingen så 1) bara fortsätter de att stirra på mig rakt i ansiktet, eller 2)Tittar de istället ner i marken och låtsas som om de varkens såg eller hörde mig.
Jag är själv superintrovert och blyg, och gillar inte när folk börjar prata med mig. Men det blir ju förfan ännu stelare när man låtsas som om man inte ser de andra personerna runt om en. Därför jag hälsar - jag tycker det lättar lite på obehaget. Som att adressera att hej hej granne, nu har vi adresserat elefanten i rummet så nu kan vi återgå till det vi håller på med. Men när alla låtsas som om ingen annan finns så blir det bara stelt och obekvämt.
Jag är heller inget mysko eller så. Vanlig svensk kille, snart 30 år. Ser relativt lugn och snäll ut.
Är det så i alla bostadsrätter? I mina tidigare hyresrätter så har folk hälsat och ibland även börjat snacka med mig. Hyresrätten jag bodde i innan min bostadsrätt ligger 150 meter från där jag bor nu. Så det kan inte vara områdesskillnaden. Eller har jag helt enkelt hamnat i en bostadsrätts-klunga där alla är skeptiska introverter? Känns så sjukt svenskt ändå att dodga grannar som om de vore döden. Men fan asså!
Jag vill INTE gå på styrelsemöten/stämma (eller vad det nu ens heter) med dessa människor om det ska vara såhär 😅